I sin nya bok Generation trauma berättar psykiatriprofessorn Christian Rück om författaren Margaret Atwoods uppväxt i 1940-talets Kanada: ett timmerhus i vildmarken utan el eller rinnande vatten, med yxor, sågar och knivar som låg lite varstans. En gång höll hennes tvåårige bror på att drunkna efter att ha försvunnit från sandlådan – och deras mamma hann dra upp honom ur sjön i sista stund.
Atwood har senare sagt att hennes föräldrar nog skulle ha blivit gripna för ett sådant liv i dag. Rück förstärker poängen med ett modernt exempel: den amerikanska mamman Debra Harrell, som 2014 greps och tillfälligt förlorade vårdnaden efter att ha låtit sin nioåriga dotter leka ensam i en park medan hon arbetade ett skift på McDonald’s.
När jag intervjuade honom om boken poängterade Rück att han inte använde exemplen för att säga att allt var bättre förr, utan för att illustrera hur mycket vår syn på risk har förändrats.
– Samhället har de senaste hundra åren varit väldigt framgångsrikt i att göra livet säkrare, sade han. Vilket förstås är positivt. Vi har haft sensationella nedgångar i allt från trafikolyckor till spädbarnsdödlighet.
Frågan är bara, som Rück uttrycker saken, när vårt ständiga riskminimerande går över en gräns – och vi faktiskt mister något på vägen.
