Har jakten på tre Michelinstjärnor gjort Tommy Myllymäki manisk? Tvärtom, menar han.

Samma ord återkommer när man läser om Tommy Myllymäki eller pratar om honom med personer i hans närhet: mani.

När journalisten Markus Wilhelmsson följde hur kocken under flera veckor stängde in sig i ett provkök för att träna inför matlagningstävlingen Bocuse d’Or 2014 döptes reportaget i tidningen Besöksliv till »En studie i maniska förberedelser«. I varje intervju om tävlingen upprepade Myllymäki att enbart perfektion var gott nog, guldmedalj det enda som gällde.

Hans assistent vid tillfället, Albin Edberg:

– Det här kålrabbigarnityret ska bara bli bra – vad som krävs för att uppnå det är helt irrelevant. Vi kunde gå upp och käka frukost vid fem, sen matade vi i träningsköket till klockan ett eller två på natten. Sen gick man till hotellet och sov, och så började det om.

Samma bild framträder hos kocken Mikael Einarsson, som lärde känna Myllymäki under hans första år i branschen och sedan fick se vännen gå vidare till att bli en av landets mest produktiva och välkända kockar.

– Han har väl spelat in över tusen avsnitt av Mitt kök på TV4. När han bodde i Jönköping hade han en TV-studio i källaren för att kunna klara av det, samtidigt som han drev flera krogar i stan. Utöver envishet och vinnarskalle har han något slags extra drivkraft som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Som gör att han hela tiden strävar mot nästa tävling, nästa projekt, nästa pris.

Besattheten skymtar även fram när hans förläggare, Maria Nilsson på Natur & kultur, beskriver hur Myllymäki brukade lämna hemmet i Jönköping i svinottan för att åka till Stockholm och laga mat till fotograferingen av någon av de nio kokböcker de gjort tillsammans, innan han reste tillbaka sent på kvällen. Eller när modemagasinet Café porträtterade honom i höstas och storögt beskrev hur 46-åringen blivit en fanatisk löpare som »avverkar milen på 39 blankt« fyra, fem gånger i veckan. Einarsson igen:

– Han är väldigt fokuserad, nästan manisk, i allt han tar sig för.

En tidig onsdagsmorgon kastar Tommy Myllymäki sin dunjacka över en stol och slår sig ned vid ett tomt långbord på varuhuset NK:s fjärde våning i Stockholm. Rulltrapporna står stilla och de enda övriga gestalter som syns till är de färggrant ekiperade skyltdockorna på Polo Ralph Laurens barnavdelning. Bara ett svagt slammer från köket precis intill skvallrar om att varuhuset snart öppnar för dagen.

Sedan Myllymäki och hans kompanjon Pi Le i fjol tog över driften av NK-restaurangerna från stjärnkockskollegan Björn Frantzén arbetar de för att sätta sin egen prägel på verksamheten, utan att för den sakens skull förarga lyxvaruhusets stammisklientel.

– Här var det igenbommat förut, säger Myllymäki och pekar mot en bardisk som vetter mot de nedsläckta butikerna.